Vi vet inte vad som komma skall och många osäkra faktorer påverkar vår bransch. Det är en komplex bild som vi behöver navigera runt. Hur kan vi rusta oss som innovationsstödsystem? Hur ser vi till att det vi gör nu blir bra i framtiden? Vi behöver stanna upp och ge oss tid för reflektion för att möjliggöra att tänka nytt och annorlunda. Inför detta möte bad vi vår kommitté spana inom temat: Framsyn och framtidsfokus – hur stöttar vi forskare att stärka positiv utveckling för en oklar framtid, och hur stärker vi innovationssatsningar att lösa morgondagens viktiga problem? Hur säkrar vi kompetensen hos rådgivare för en flyktig framtid? Vilka arbetssätt, kompetenser och kombinationer kan skapa framtidsscenarion att bygga enskilda och gemensamma satsningar kring?
Ett vanligt fel är att försöka förutspå framtiden. Det är bättre att försöka jobba mer strukturerat med spaningar och skilja mellan trender och det som är embryon till skiften vi kan ana. Vi behöver prata om framtiden på ett bra sätt och dessutom prata om olika framtider. Det är omöjligt att hitta en bild som delas av alla, det går ju inte ens att enas om en beskrivning av nutiden. Det enda vi vet är att vi inte vet.
Som innovationsrådgivare får vi inte växa fast. Vi behöver utmana oss i att kunna vara i en föränderlig värld; det är inte bekvämt att vara i det osäkra, men om det är helt bekvämt är det inte innovation.
Något annat som sätter käppar i hjulen för innovation är ramar och mätetal. Våra KPI:er anpassas utifrån det vi redan vet och styr vad vi fokuserar på. Detta gör i sin tur att vi skapar mindre nytt och tidshorisonten blir väldigt kort. Strikta ramar gör att vi riskerar att låsa in oss. Nyttiggörande kan se väldigt olika ut och därför behöver vi hitta vettiga processer för att forskningsresultatet ska komma till nytta i stort.
En annan spaning är att alltmer forskning sker i stora team. Men stora projekt är mindre flexibla och kräver mer administration och mer pengar. Förväntningarna ökar på stora projekt med stora budgetar att leverera resultat. Och då tar projekten det säkra för det osäkra. Och allt leder till inkrementell forskning. Dessutom visar forskning inom innovationsledning att ju större utvecklingsteamen är desto mindre riskbenägna blir de.
Trygghet gifter sig inte med innovation. Det finns en viss ängslighet bland oss kring att riskera att göra fel. För att vara innovativa på riktigt behöver vi jobba på vårt mindset och skapa en känsla av att det är okej att misslyckas. Vi kanske inte ens ska kalla det för att misslyckas, begreppet i sig är negativt. Vi behöver våga experimentera och sedan våga dissekera det som inte gick bra. Lärdomen av experiment är värdefull i sig, även om resultatet inte är positivt. Du misslyckas inte du lär dig!
Vilka modiga val kan vi göra i processen? Kan vi öppna dörrarna för annorlunda case och kanske använda VFT-medel till de vi är osäkra på?
När det kommer till innovationsprojekt förväntar sig ingen att projektet ska leva upp till de satta målen till 100 %. Justeringar är däremot förväntat från finansiärernas sida, men en öppen och rak dialog med dem är viktigt.
För att bli hållbara på riktigt behöver vi också skapa en förståelse för att vårt innovationssystem inte är linjärt, vi behöver se det som ett ekosystem. Och i ekosystemet behöver vi nätverka och utbyta erfarenheter sinsemellan än mer. Vi behöver också lyfta blicken och besöka aktörer i det omgivande samhället. På högskolan i Halmstad har de infört kontinuerliga studiebesök i det omgivande samhället varannan vecka. Till dessa möten tar de med sig minst en, för ämnet relevant, forskare. Detta skapar framsyn. När vi besöker omvärlden så har vi också en möjlighet att se de behov och problem som finns. Genom tvärvetenskapliga forskargrupper kan akademin sedan hjälpa till med att lösa reella problem (utifrån och in). Även Linköpings universitet har exempel på detta; Society quest – Där externa parter och forskare träffas under ett tema för att lösa utmaningar tillsammans.
Genom att visa på reella utmaningar kan innovationsstödet boosta nyfikenhet hos forskare. Skulle vi kunna använda AI som innovationsscout och koppla forskning till de behov som finns? Självklart i kombination med möten mellan människor.
Inom akademin arbetar vi mycket med kunskapsbyggande. Men vi kan många gånger vara för lösningsfokuserade. Hur kan vi bli mer uthålliga, stanna i problemet och jobba med kunskapsöverföring än mer? Vi kan påverka hur man bygger ett företag för framtiden. Inte bara se till att företagen ska finnas de närmsta åren.