Det görs stora statliga investeringar i forskningsinfrastrukturer såsom CERN, ITER, Max IV och ESS, och just nu pågår ett antal projekt som ska stimulera att dessa anläggningar i större utsträckning används för innovationsutveckling. Dels genom satsningar som Big Science Sweden som syftar till att öka möjligheterna för svenska företag att få affärer och delta i den tekniska utvecklingen av stora internationella forskningsanläggningar, dels genom projekt som Sesam och Spirit som ska öka företags möjligheter att använda forskningsinfrastrukturer i Sverige. På vilket sätt bidrar innovationskontor och andra innovationsstödjande organisationer i det arbetet?
Dessa frågor har ökat i relevans de senaste åren och det talas mycket om industriretur, dvs att de statliga satsningarna ska återbetalas inte bara i form av nya möjligheter för forskare, utan även för företag. Det finns ökade förväntningar på att universiteten ska öppna upp än mer för att underlätta samarbeten mellan företag och forskningsinfrastrukturer. Bland annat förväntas universiteten förmedla information om deras tillgängliga faciliteter och hur man kan få tillgång till dem. Men det är inte en enkel process. Bland annat efterfrågas guidelines kring hur lärosätena kan ta ut avgifter och hur arbetet rent praktiskt kan genomföras, t ex genom samverkansprojekt med forskare eller genom att företagen köper tid vid infrastrukturerna.
Kostnaderna gör det svårt för små och medelstora företag att nyttja infrastrukturerna. De har oftast inte råd att bekosta det själva. Det är viktigt att underlätta tillgången till avancerad infrastruktur för dessa företag och samverkan med forskare kan vara ett sätt att öka nyttjandegraden för små- och medelstora företag.
En spaning är att det kan vara enklare att inledningsvis tillgängliggöra våra (lärosätenas) samarbeten, miljöer och övrigt i vår regionala kontext.
En annan spaning är att många innovationskontor inte verkar vara så djupt involverade i detta i dagsläget. Det är många andra funktioner på lärosätet som behövs, t.ex. jurister och såklart de som arbetar inom själva infrastrukturen. Men innovationskontoren skulle kunna vara en viktig funktion i arbetet med att synliggöra lärosätenas resurser. Att äga infrastrukturen är en sak men att sprida kunskapen och hjälpa forskningssidan att förstå vad de kan få ut dessa infrastrukturer är en viktig roll.
Kommittén ser också en begränsning av kunskap hos forskarna kring produktion, vilket vissa infrastrukturer fokuserar på. Det kan vara bra att få in tidigt i diskussionen. Både för en senare implementering/kommersialisering och för att lägga planerna för medel som räcker hela vägen. Det kan vara svårt att få tag i medel när man står mitt i mellan grundforskning och kommersialisering.
Att nyttja dessa forskningsinfrastrukturer är dyrt och i många fall ser forskaren bara den direkta kostnaden. Innovationskontoren kan bistå i arbetet att räkna på vad de behöver, vad det kostar och hur stor relevans det kommer att få. Det är också bra att kunna visa på alternativkostnaden om de väljer att inte nyttja infrastrukturerna. Erfarenhetsutbyte mellan innovationskontoren där vi tittar på olika modeller för detta skulle vara bra.
Fördelen med nationella satsningar eller samarbeten som exempelvis AI Sweden är att det finns uppbyggda regelverk och en neutral plats att lagra och hantera data. Det behöver inte nödvändigtvis vara själva infrastrukturen som är mest värdefullt med dessa satsningar utan att få möjlighet att ta del av kulturen; nätverket och kunskapen som finns samlat – ”the secret sauce”